På gång...

Känner att jag är på gång.
Ser ljust på framtiden, som annars har känts lite ingenting.
Jag har fått nya möjligheter, som jag tänker ta till vara på.
Anmälde mig till högskoleprovet i syfte att bara känna på hur det är
att göra det och var man är och kolla in atmosfären.

Vidare kommer jag att byta lite jobbinriktning skulle man
kunna säga, jag kommer att få vara på något helt annat ställa och
praktisera än mitt nuvarande jobb. Får på så sätt chansen att pröva
på något nytt, och se mig lite omkring. Vem vet jag kanske byter
karriär helt...;)

Nu är det bara att ta en dag i taget och ta dagen lite som den kommer
så kommer nog allt bli bra till slut.

två raka veckor

Idag är jag trött och hängig, hoppas det inte är maginfluensan...

Jag känner mig ok ändå för just nu har jag lyckats vara på alla ställen jag ska i två veckor i rad. Gillar det skarpt.
Under min kurs har jag lärt mig mycket och känner lite att det börjar ge med sig i mitt liv.
Det ända jag undrar var varför jag inte fick den här hjälpen tidigare...fast det är ju då och nu är nu och jag får hjälpen nu, och nu är jag redo.

Tack alla därute för ni står ut med mig!

Kramis

Tandfen har varit här...

Den 3 januari åkte den första framtanden ut, Emil hade nog slitit ut den för han kom nerspringande från övervåningen med ett stort flin.
-Titta mamma vilken lycka, jag har goda nyheter. Tanden är borta! Samtidigt blödde det ganska ordentligt från munnen. Men inget att bry sig om, han hade ju tappat en tand, den måste fort ner i ett glas med vatten så tandfen kunde komma över natten.
På morgonen var det en trött kille som kom ner, tandfen hade varit och tagit tanden och lämnat pengar två guldpengar och två enkronor.
Han log lurigt och sa att snart ska jag nog tappa den andra tanden och då blir det mer guldpengar...hihi. Jag gillar guldpengar bäst.

Så var lyckan stor och dagarna kom och gick. Det blev den 13 januari och vi hade det mysigt i soffan framför tv:n. Emil frågar då - gör det något om tanden åker ut? -Nä sa jag. Då tog Emil ett stadigt tag runt tanden och det sa bara plopp! och så hade han den andra framtanden i handen. Ojoj, nu skulle antagligen tandfen komma inatt också. Vi la tanden i ett glas med vatten och stalde på köksbordet. Det var bättre att den stod där så att tandfen vågar komma in under natten.
Morgonen kom och Emil kom och väckte mig, -mamma tandfen har inte varit här inatt...
-Har hon inte, sa jag. Konstigt men hon kanske inte hann eftersom du tappar dina tänder så tätt efter varandra och så är klockan inte så mycket på morgonen. -ja, sa Emil jag får vänta en stund till, gick ut och kollade på TV medans han väntade. Efter en timme var han ute igen och kollade och då,- Mamma hon har varit här! Och lika mycket fick jag för den här framtanden! En avundsjuk lillasyster säger då- jag vet att det var du mamma som lade i pengarna...-nä det kan jag inte tro, sa jag...tandfen är ju så liten som en hand och jag är inte i närheten av den storleken.
-mm det är ju sant sa Felicia och blev fundersam, kanske finns tandfen trots allt.

Emil har blivit en stor kille på väldigt få dagar.

Sista bloggen 2010

Spännande med nyårsafton. Detta år blir lugnt firande här hemma på gatan. Barnen är förväntansfulla och lite pirriga. De är glada för att de får vara uppe extra länge ikväll, får se om de orkar tills tolvslaget.

2010 har varit ett positivt år för oss, och vi ser framemot ett härligt 2011, som bara är ett stenkasst borta nu.

Ett riktigt gott nytt år till er alla och tack för det här året.

Nu mot nya tag och ett nytt år, 2011.

Vänner

Nu i mellandagarna skulle vi åkt och hälsat på en barndomsvän till mig som bor med sin familj i Uppsala. Eftersom hon väntar smått för andra gången blev det inte en så lång visit här hemma i Öret under julen.
Vilket man kan förstå, kan ju vara skönt att få vara på hemmaplan om det skulle hända något.

Därför bestämde jag, Karin, Annika och Cissi för att ta en dagstur hem till dem. Det verkade bli bra bilväder och vi hade allt klart för avfärd.
Då vi fick ett sms, från Uppsala (söndagkvällen). Deras son hade blivit dålig, öronen igen, stackars liten som inte har haft något annat än problem med öronen. Så tyvärr fick vi ställa in tisdagens resa, tråkigt men det viktigaste är att de blir friska och att de har ork till det som komma skall.
Saknar er jättemycket, men vi ses ju så snart det går!

Här hemma blev det en tom dag med inget särskilt inplanerat, men vi tog och bestämde att vi skulle ses i allefall, över en frukost på Java. Det var mysigt och trevligt.

Nu vill jag skriva lite om varje person som skulle ha varit med på resan till Uppsala.

Karin: En trygg person, som är lugn. Praktisk och mycket snäll.

Annika: Lite seg...hihi. Intelligent, rolig och har ett underbart skratt.

Cissi: Bor för långt härifrån, liten och naggande god. Liksom Annika ett härligt skratt!

Linda: Lång och snygg. Underbart leende. Ett stort hjärta.

Ni tjejer har många många fler och kanske liknade personligheter som varandra. Är helt enkelt fantastiska vänner!!

Kramis

Inte min dag...

Jag borde vara glad, men ändå är jag inte det.

En tung lördag har det varit idag, känner att min sjukdom har gjort sig påmind ordentligt idag.
Orkar ingenting och tänker bara negativt. Jag vet att jag borde vara glad och nöjd för allt jag har som familj, jobb och vänner. Men vissa dagar hjälper det inte att ens ha det.
Och idag är det verkligen en sådan neråt dag...suck.
Jag blir låg och irriterad på minsta sak, som att det hänger ljusstakar på väggen som inte ska göra det, visst är det BARA att ta ner dem om det inte passar in, men inte ens det finns det lust till.

Alla dessa borden, måsten osv. orkar jag inte med! Det får vänta tills jag känner mig uppåt igen.

Jag känner inte för någonting just nu, jo en sak...men det vet jag att det inte skulle hjälpa utan bara förstöra på långsikt.

Ta hand om er där ute, och bara så ni vet jag kommer igen och då med en gladare och roligare text av mitt liv.

Mina älsklingar i alle fall två av dem....